Tio år.
Tio jäkla år.
För tio år sen idag försökte jag ta
mitt liv för första gången.
Från första helgen i maj det året
för tio år sen till den 9é oktober höll något i mitt liv på att
hända som jag fortfarande inte bearbetat och kommit över riktigt
och kanske kommer jag aldrig göra det. Den 9é oktober tappade jag
all hopp och livslust och ensam uppfylld av ångest svalde jag alla
sömntabletter och antidepressiva jag kunde hitta.
Jag misslyckades, som ni kanske
förstod. Först var jag jättebesviken och arg men sen dagen efter
och några dagar till så var jag lite glad över det och tänkte att
kanske skulle jag äntligen bli tagen på allvar och få hjälp.
Kanske skulle människorna runt mig äntligen förstå att jag inte
kunde ta vadsomhelst och börja vara lite försiktig med mig.
Men den 13é oktober vart jag istället
ivägskickad med polis till ett ungdomshem och det va början på ett
helvete som blev värre och värre i ett och ett halvt år innan det
sakta vände och jag ÄNTLIGEN blev lite bättre lyssnad på.
Jag tänker nu efter tio år tillåta
mig själv att vara förbannad. Att vara bitter och arg och försöka
att inte ha dåligt samvete för det.
Jag vet att ingen på alla dessa hem
som jag skulle komma att hamna på, ville mig illa men ibland har jag
svårt att se att dom ville mig gott.
För jag gjordes illa. Jäklar vad jag
gjordes illa. Av människor som fick betalt för det.
Jag skulle kommas att låsas in på en
toalett, på mitt rum, på avdelningar, i en isoleringscell tre
gånger och fysiskt hållas fast och flyttas mot min vilja otaliga
gånger. Och då ska jag kanske påpeka att jag ALDRIG var aggressiv,
utåtagerande eller en fara för någon annan. Och inte heller var
jag en fara för mig själv så länge jag inte var ensam nu när
tänker på det.. Egentligen så hade dom aldrig behövt låsa in mig
eller hålla fast mig för att vara säkra på att jag inte skulle
göra mig illa. Allt dom hade behövt var att bara vara hos mig.
Släng in att prata med mig med så hade inte all den där medicinen
(som i och för sig knappt hjälpte ändå) behövts.
Innan jag blev ivägskickad så hade
jag inget självskadebeteende. Jag mådde dåligt men innan dess så
ville jag för det mesta leva och försökte verkligen må bättre
och bli bättre.
Efter försvann allt det. Min lust att
leva, mitt hopp, allt som gett mig glädje och kärlek. Allt togs
ifrån mig och jag sattes i hus efter hus med olika personal som alla
hade olika regler och idéer om vad jag måste göra.
Jag som tappat allt kunde inte göra
mycket. Jag var så trött och hade en sådan panikångest att jag
grät, skrek, spydde, hyperventilerade och kunde knappt äta eller
dricka första en till två veckorna. Personalen skällde och hotade.
När jag inte orkade gå på morgon och kvällsmöten och till
måltiderna släpades jag så jag fick stora blåmärken på kroppen.
Inte förrän jag gjorde något jag
lovat mig själv att aldrig göra kunde jag börja bete mig
någorlunda ”normalt”. Jag började skära mig.
Inte förrän då kunde jag börja gå
på möten, äta och dricka och sluta med ångestattackerna
någotsånär.
Det var fortfarande illa men
personalen vart nöjdare och fast dom visste att jag börjat skära
mig så var det ingen som pratade med mig om det eller tog det
särskilt allvarligt. Snarare tvärtom! Dom sa till min mamma och
mina socialsekreterare att jag börjat finna mig tillrätta och
anpassat mig till hemmet som något positivt.
I början rispade jag bara lite men jag
behövde mer och mer så jag gjorde värre och värre och under hela
den tiden tills det började vända så var skära, och andra
kreativa självskadesätt, mitt ”go to” så fort jag började få
hög ångest för att inte tappa kontrollen allt för mycket.
Men så länge jag gick på morgon- och
kvällsmötena..
Alla dessa personal, psykologer och
terapeuter, socialsekreterare, läkare och framförallt alla de som
var som jag men aldrig samma.
På låst P12á gick jag 5 dagar utan
att äta eller dricka innan dom fattade och jag fick åka in akut och
få dropp. Dagen efter slängdes jag in i isoleringscell två gånger
för att jag inte orkade städa.
På mitt första behandlingshem åkte
jag in och fick sy tio – femton gånger på en sommar och då
orkade jag ändå knappt vara uppe på dagarna. Jag låg som i en
dvala hela dagen helt orkeslös och utan lust till något. Att
personalen då tyckte att det var lämpligt att säga till alla
ungdomarna att berätta för mig hur det fick dom att känna att jag
inte gjorde allt det dom var tvungna att göra utan bara låg och sov
hela dagarna, är för mig helt obegripligt. Att dom sedan också
låter mig själv gå in på rummet direkt efter det mötet när jag
fått ännu mera skuld och skam på mina axlar, när dom vet hur
självskadebenägen jag var är, också för mig helt ofattbart.
När sen en av ungdomarna, min bästa
vän, kommer in och ser mig sitta uppskuren och jag får se henne
gråta för första gången så går mitt hjärta sönder ännu mer
om det var möjligt. Var var dom högt utbildade personalen som har
ansvar för oss. Varför ska vi behöva vara dom som ser varandra när
det är personalens jobb?!
På mitt sista behandlingshem hindrade
dom mig handgripligen från att få åka in och sy stora djupa sår i
min kropp vars ärr är dom största och fulaste jag idag bär. När
det äntligen hade börjat vända och jag efter jag skadat mig inte
ville vara skadad längre utan ville bli ”fixad” så fick jag
inte det. Personal ställde sig i min väg och flera ställde sig i
en ring runt mig för att hindra mig att ta mig dit själv. Det är
något jag aldrig kommer att förlåta dom för. Det sas till mig att
doktorerna inte hade tid eller ville hjälpa någon som gjort sig
illa själv. Jag fick lära mig än en gång att jag inte var
tillräckligt viktig.
Jag blev feldiagnostiserad och
felmedicinerad, felbehandlad och satt på fel hem alldeles för många
gånger för att det ska vara okej.
För att inte ens tala om familjehemmet
där jag var i två och en halv månad och där jag för första
gången i mitt liv totalt tappade respekten för en vuxen människa.
All denna skit som jag hela tiden
försöker att inte vara bitter för började för tio år sen och nu
tänker jag som sagt tillåta mig att vara arg, bitter och skylla på
någon annan än mig. För allt jag ville och försökte var att vara
det folk förväntade sig av mig. Jag kunde bara inte. Och det kan
jag inte rå för.
Jag vet inte om jag kommer våga
publicera det här på bloggen. Jag är nämligen livrädd att bli
sedd som en som skyller allt på andra och inte ser sin egen del i
saker. Så rädd att jag faktiskt nästan jämt tar på mig skuld.
Men det är så väldigt tungt och tröttsamt och jag vill så gärna
kunna släppa och gå vidare. Fast kanske kommer jag aldrig riktigt
kunna det, jag vet inte. Men tio år har gått och jag har
förändrats, utvecklats och kommit så långt ändå. Det stora som
gjorde att det började vända och bli bättre var att jag 1, fick
två fantastiska kontaktpersoner på mitt sista behandlingshem som
verkligen lyssnade och kämpade för mig, 2, att jag äntligen fick
slippa mycket krav och istället fick utrymme att hitta tillbaka till
livslust och glädje och 3, att jag fyllde arton och äntligen
fick mer egen makt över mitt liv. Jag har alltid vetat i alla fall
till stor del vad jag behövt och mått bra av men ändå har jag
lagt mer energi på att göra som andra vill än att kämpa för vad
jag behöver för att jag inte litat på mig själv och framförallt
för att jag så gärna velat vara lydig och snäll.
Så tio år. Inte en enda ursäkt har
jag fått för vad som gjorts mot mig.
Jag började dagen med att gråta när
jag skar tomater till min morgonmacka, det här bådar gott.
Idag tänker jag nog inte ens gå
utanför lägenheten. Idag tänker jag bara vara arg, bitter och
precis så sårad och skadad som jag är.
